2010

Syrien före kriget

Syrien har varit en stenhård diktatur i över 40 år. Rader av brott mot mänskliga rättigheter har begåtts. Den syriska underrättelsetjänsten var välkänd för sin brutalitet långt före kriget. Det var ingen slump att USA efter terrordåden den 11 september 2001 överlämnade misstänkta terrorister i Syriens händer för att få fram vad de visste om eventuella nya dåd. Men den vanlige syriern som inte var politiskt oppositionell levde i ett hyfsat välfungerande samhälle.

På många sätt påminde Syrien före kriget om Irak före kriget. En majoritet hade el och rinnande vatten. Sjukvården fungerade. Barnen gick i skola. Andelen välutbildade är förhållandevis hög. Ekonomin var inte lysande med det var få människor som svalt. Arbetslösheten 2009 var officiellt dryga 12 procent. I dag beräknas närmare 60 procent vara arbetslösa.

MARS 2011

Arabiska våren

Medan demonstranter intar gatorna i länderna runtom i Mellanöstern och Nordafrika så ser Syrien till en början ut att vara en ö av stabilitet. Men det är främst ett resultat av det stenhårda politiska förtrycket. Människor är helt enkelt livrädda. Rädslan övervinns till slut.

Den 15 mars 2011 börjar människor i Daraa, en stad nära Jordanien att demonstrera. Detta sedan polisen torterat några pojkar som klottrat regimkritisk graffiti på väggarna. Diktatorn Bashar al-Assad har lärt sig av vad som hänt i Egypten och Tunisien där regimerna lät bli att använda massivt våld mot demonstranterna. Polisen får order att skjuta skarpt. Trots många döda fortsätter demonstrationerna.

JULI 2011

Inbördeskriget

Efter veckor av slakt på oskyldiga civila börjar alltfler ifrågasätta oppositionens taktik. Det funkar inte längre att möta dödliga vapnen bara med slagord. Alltfler soldater vägrar att skjuta mot demonstranter och väljer istället att desertera. I slutet av juli 2011 bildas formellt Fria Syriska Armén.

En sammanslutning av frivilliga, avhoppade soldater ur regeringsarmén, utländska stridande och andra vars gemensamma mål är att få ett slut på diktaturen och störta Bashar al-Assad. Det som började som fredliga demonstrationer mot regimen utvecklas alltmer till ett inbördeskrig.

AUGUSTI 2011

Regimen på reträtt

Från en underjordisk rörelse växer oppositionen och Fria Syriska Armén i styrka. På vissa platser lyckas man ta och hålla delar av städer. Antalet desertörer tilltar. Stridsmoralen hos regeringsarmén försämras. Men de sitter på de tunga vapnen.

Båda sidor gör sig skyldiga till allvarliga övergrepp. Men eftersom internationella organisationer och journalister i stor utsträckning stängs ute av den syriska regimen är det svårt att veta vad som egentligen händer. Mobilfilmer på avrättningar och andra övergrepp sprids på nätet men autenciteten är ofta omöjlig att bedöma. Båda sidor sprider propaganda.

OKTOBER 2011

FN paralyserat

Efter en lyckad internationell flyginsats i Libyen från mitten av mars till oktober 2011, störtas diktatorn Moammar Gaddafi. Den syriska oppositionen hoppas på en liknande insats mot Assad. Men Ryssland blockerar i FN:s säkerhetsråd alla försök till internationella sanktioner eller militära ingripanden mot Syrien.

Varken USA eller EU är beredda att agera utanför FN.  Däremot börjar västvärlden stödja den demokratiska oppositionen medan Ryssland skickar ännu mer vapen till sin allierade Assad.

VÅREN 2012

Konflikten sprids

På våren 2012 börjar syrierna på allvar fly från kriget till grannländerna. I dag befinner sig över tre miljoner syrier i läger i Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak. Minst det dubbla befinner sig på flykt inom landet.

Längs gränsen mot Libanon går den shiamuslimska libanesiska milisen Hizbollah in i kriget på Assads sida på våren 2013. Hizbollah finansieras av Iran. På samma sätt så ger Saudiarabien militärt stöd till sunnimuslimska rebeller. Precis som kriget i Irak till slut blev en sekteristisk konflikt utvecklas det syriska inbördeskriget i samma riktning.

Assad tillhör shiaminoriteten alawiter. Han har också stöd från den kristna minoriteten som kunnat utöva sin religion fritt under Assad. Mot honom står den sunnitiska majoriteten som dock är splittrad i allt från västvänliga demokrater till radikala islamister.

Inbördeskriget blir alltmer en arena för mäktiga aktörer i regionen där shiamuslimska Iran och sunnimuslimska Saudiarabien i praktiken slåss via ombud.

HÖSTEN 2013

Ultimata vapnet

Den 21 augusti 2013 kommer rapporter om en omfattande attack med kemiska vapen mot en förort utanför Damaskus. Anklagelser om liknande anfall har kommit tidigare men den här gången verkar det finnas tydliga bildbevis. Världen reagerar med vrede och avsky. President Obama har tidigare lovat ingripa om ”en röd linje överskrids” och inom kort hotar Obama att slå till militärt mot Syrien som straff för kemvapenattacken. Oppositionen jublar.

Då kliver president Putin in på banan. Han utverkar ett löfte från Assad att han är beredd att ge upp alla sina kemiska vapen om USA avstår från att bomba landet. Mot alla odds visar sig det ryska förslaget fungera. Under internationell övervakning samlas kemvapnen in och förstörs. Assad har räddat sig i sista stund. Oppositionen är förtvivlad och besviken.

VÅREN 2014

Oenig opposition

Ju längre kriget pågår desto mer splittrad blir oppositionen. Alla vill störta Assad men där tar enigheten slut. Att han ska ersättas av någon form av västerländsk demokrati är inte längre någon självklarhet. Ett allas krig mot alla bryter ut med en rad frontavsnitt runtom i landet. De stora städerna Hama, Homs, Aleppo med flera är i praktiken delade. Regeringen behärskar en del av städerna och olika rebellgrupper andra. Inte sällan skiftar kontrollen från vecka till vecka.

Nya aktörer dyker hela tiden upp. Radikala islamistiska grupper som al-Nusra och Islamiska staten blir allt viktigare spelare liksom olika kurdiska grupper.  Våldet och grymheterna fortsätter men omvärlden förlorar alltmer av sitt intresse.

SOMMAREN 2014

IS chockar alla

Från ingenstans – som det verkar – dyker Islamiska staten upp och genomför sommaren 2014 en blixtoffensiv i Syrien och norra Irak. IS, tidigare al-Qaida i Irak, har några år tidigare etablerat sig i Syrien för att utnyttja den kaotiska situationen.

På kort tid lägger man under sig stora områden. Taktiken är att agera extremt brutalt för att skrämma fienden som sedan lägger benen på ryggen istället för att slåss. Taktiken fungerar utmärkt på Iraks armé som på pappret är mångdubbelt fler och utrustade med överlägsna vapen men som överger sina positioner och flyr. Amerikanska vapen som nu istället faller i islamiska statens händer.

Omvärlden chockas av deras framfart. Snart har IS intagit stora städer som Mosul och Tikrit och hotar att begå folkmord på yazidier och andra minoriteter. Ett tag ser till och med Bagdad ut att vara hotat.

HÖSTEN 2014

IS utropar stat

Den 29 juni utropar IS ledare Abu Bakr al-Baghdadi ett kalifat, en muslimsk stat av de områden man kontrollerar i Syrien och Irak.
IS har sitt högkvarter i staden Raqqa i Syrien där man infört stränga sharialagar. Nu gör man samma sak i sina nya områden.

Inför hotet från terrorrörelsen samlar sig det internationella samfundet för första gången för en militär insats i Syrien. USA och några andra länder bombar IS från luften och lyckas hindra gruppen från att inta staden Kobane vid Turkiets gräns.

Vinter och vår 2015

Assad omvärderas

I ljuset av islamisternas framfart i Syrien omvärderas Assad. Efter att länge ha krävt diktatorns avgång börjar USA och många andra länder fundera på om Assads diktatur trots allt inte är att föredra framför det totala kaos som troligen följer på hans fall. Utvecklingen i Libyen ger en fingervisning om vad som kan hända när islamisterna får ett allt större inflytande.

Bombningarna av IS blir i praktiken ett indirekt stöd till Assad som nu slipper en av sina största fiender. Istället intensifierar regimen sina egna bombningar av Raqqa och andra IS-fästen. Efter fyra års krig sitter Assad säkrare än på länge. Han stöds av Iran och Ryssland. Västvärlden vacklar.

Militära experter tror att kriget kan fortsätta i minst 5–10 år utan ett militärt avgörande. Fler än de hundratusentals som hittills dödats kommer att få sätta livet till.

HÖSTEN 2015

Rysslands intåg ändrar krigslyckan

Ryssland har länge stött Syrien med vapen. Men hösten 2015 bestämmer sig president Putin för att skicka ryska bombplan till Syrien.
Assad är pressad av både den vanliga oppositionen och islamistiska grupper som al-Nusra och IS. Putins syfte är att ändra styrkeförhållandena på marken till Assads fördel. Till en början bombar de ryska planen framförallt västvänliga rebeller som strider mot Assad vilket får USA att rasa.

Rysslands direkta ingrepp i kriget ändar styrkeförhållandena på ett avgörande sätt. Efter några månader har Assads armé rykt fram och intagit rebellkontrollerade områden. Våren 2016 står Assad på randen till att kontrollera stora delar av staden Aleppo. Han sitter säkrare än på mycket länge.

2015–2016

Kriget internationaliseras

Turkiet är mycket irriterat över de ryska bombningarna som man anser riktar sig bland annat mot grupper som stöds av Turkiet.
När Ryssland efter flera varningar åter kränker turkiskt luftrum i slutet av november 2015 bestämmer sig president Tayyip Erdogan för att statuera ett exempel. Han låter skjuta ner det ryska stridsflygplanet trots att kränkningen är mycket kortvarig.
Nedskjutningen leder till ett storgräl med Ryssland som inför sanktioner mot Turkiet och hotar med hämnd. Plötsligt står ett Nato-land i direkt konfrontation med Ryssland.

Även terrordåden i Paris i november bidrar till att utvidga kriget. Eftersom IS centralt ligger bakom dåden bestämmer sig Frankrike för att som hämnd börja bomba IS-mål i Syrien. Man ber också om internationell hjälp. Även Storbritannien inleder bombningar mot IS fästen i Syrien. USA bombar mål som man tidigare avstått ifrån.

Vintern 2016 bombar fyra av fem medlemmar i FN:s säkerhetsråd i Syrien, däribland de två stormakterna USA och Ryssland. Från en lokal konflikt gick Syrien till ett regionalt krig. Nu är stora delar av världen involverad. Efter fem år har kriget i Syrien växt till en av de största och blodigaste konflikterna i modern tid.

Text: Wolfgang Hansson